"Varje människa har rätt att vägra behandling och ingen är skyldig att uppsöka sjukhusvård om han eller hon är svårt sjuk. Det förefaller därför självklart att den passiva dödshjälp som innebär att patienten avsäger sig insättande av livsuppehållande åtgärder ska vara tillåten. Så är också fallet i dag.

Med aktiv dödshjälp, eller "barmhärtighetsmord", menas att någon med berått mod hjälper en patient som lider att dö. Aktiv dödshjälp innebär att någon handling som syftar till att döden ska inträda utförs. En giftspruta som ger en ögonblicklig och smärtfri död är exempel på en sådan handling. Ett tillåtande av "barmhärtighetsmord" stöter på en mängd problem och riskerar att, i sin förlängning, leda till en devalvering av människovärdet. Det faktum att det etiskt går att försvara aktiv dödshjälp i enskilda fall leder inte med säkerhet till att legalisering är önskvärd.

Det kan låta slagkraftigt att säga att en människa har rätt att dö. Men vad innebär en sådan tanke? Om man utgår från en rätt att styra över sin egen död så borde det vara irrelevant av vilken anledning en person vill dö. Av olika anledningar önskar de flesta människor någon gång i livet att de ska dö. Önskan kan bero på smärta, sorg eller en kraschad relation, men önskan är med eftertankens kranka blekhet sällan allvarligt menad. Om tolkningen av en rätt att dö är att skälen till dödslängtan saknar relevans får man hoppas att ingen som är beredd att utföra ett "barmhärtighetsmord" finns närvarande, då man ger uttryck för en eventuell dödslängtan.

En patient som är aktuell för dödshjälp kan vara full av narkotiska preparat, uppleva stor smärta och ha en allvarlig sjukdom. Det är nog svårt att finna särskilt många fall då en patient i ett sådant tillstånd klart kan uttrycka en övertänkt vilja att dö. Det kan alltså vara svårt att fastställa en patients vilja att dö vid den tid då han eller hon faktiskt önskar döden.

En annan väg att klara ut kravet på en uttryckt dödsvilja är att dödstestamenten upprättas. I friskt tillstånd deklarerar en person att han eller hon vill dö vid ett visst sjukdomstillstånd. Nackdelen med dödstestamenten är att det inte är säkert att de verkligen speglar en människas faktiska framtida vilja. Vad ett sådant testamente uttrycker är en individs tro att han eller hon vill dö i en viss situation. Går det verkligen i friskt tillstånd att föreställa sig vad man vill då man är mycket svårt sjuk? Utrymmet för misstag synes stort.

Risk finns vidare att det fria valet att dö styrs av irrelevanta faktorer. En gammal människas önskan om dödshjälp kan bero på att han eller hon inte vill uppleva sig som en börda för sina anhöriga. Vissa kan till och med komma att vilja dö för att de känner att de belastar samhället. Om en patient vill ha aktiv dödshjälp för att de anhöriga ska slippa springa på sjukhuset och besöka henne hela tiden, ska detta då tillåtas? Ett system som kan innebära att samhället tar livet av människor av det skälet att de inte vill ligga andra till last.

Låt oss för en stund anta att det är möjligt att finna ett sätt att klart fastslå den enskildes önskan att dö. Även om så vore fallet föreligger risk för att patienter dödas mot sin faktiska vilja. En läkares, eller till och med ett samlat läkarkollegiums, bedömning av en sjukdom kan vara fel. En tro att ett tillstånd är obotligt eller en diagnos om att en patient lider av en viss sjukdom behöver inte alltid vara korrekt. Misstag begås överallt, även inom läkaryrket. Om aktiv dödshjälp tillåts blir följderna av misstag i bedömningar eller felaktiga diagnoser ödesdigra. Patientens beslut om att be om hjälp att dö kommer ibland att fattas utifrån en felaktig diagnos.

Det faktum att vetenskapen ständigt går framåt skapar också utrymme för att dödshjälp kan komma att användas då den inte behövs. Visst går det att säga i dag att en viss cancerform är obotlig, men botemedel kan upptäckas innan någon som uttrycker sin önskan om att dö faktiskt dör.

I Nederländerna är aktiv dödshjälp tillåten sedan ett antal år. I början omgavs dödshjälpen med kraftiga restriktioner. Den så kallade Remmelinkrapporten från 1991, som granskade systemet, visade dock att praxisen med tiden blivit allt mindre restriktiv. Aktiv dödshjälp har använts till och med vid depression och på utvecklingsstörda. Remmelinkrapporten visar att en legalisering av aktiv dödshjälp kan komma att medföra att "barmhärtighetsmord" inte sker enbart i "solklara" fall.

Det finns således fall då aktiv dödshjälp kan vara etiskt försvarbar, samtidigt som en legalisering innebär uppenbara risker för att dödshjälp kommer att tillämpas även i andra fall. Valet står således mellan att neka svårt lidande människor aktiv dödshjälp, eller att acceptera att människor dödas av fel anledning. Valet är inte enkelt, men slutsatsen måste ändå bli att aktiv dödshjälp inte ska legaliseras. Det går inte att acceptera en rättsregel som medför att människor dödas mot sin vilja eller av fel skäl.

Det allvarligaste med att legalisera aktiv dödshjälp är att det riskerar leda till att människovärdet devalveras. Aktiv dödshjälp innebär att samhället ställer upp som norm att det i vissa situationer, vid vissa sjukdomstillstånd, är förståeligt att någon inte vill leva. Signalen till den som inte önskar dö i en sådan situation blir mycket märklig. Visst värnar vi livet, men ditt liv är så vedervärdigt att vi accepterar att någon tar död på dig, förutsatt att du samtycker. En sådan devalvering av människovärdet kan aldrig accepteras. En grund för humanismen och ett liberalt samhälle är att varje liv är unikt och okränkbart. Varje liv är inte unikt och okränkbart om aktiv dödshjälp legaliseras."

*******

En sammanfattning av Remmelinkrapporten och även andra studier av hur dödshjälp praktiserats i Nederländerna återfinns i Gormally, L, Euthanasia, Clinical Practice and the Law, the Linacre Centre for Health Care Ethics 1994, s 219-240. I Nederländerna tillåts dödshjälp med definitionen: Intentional killing, by act or omission, at the patient's request. 
Såväl passiv som aktiv dödshjälp tillåts alltså. Av rapporten, som rör dödsfall i Nederländerna 1990, framgår flera skrämmande effekter av legaliseringen. 
Antalet dödsfall detta år var 129 000. Aktiv dödshjälp var dödsorsaken i cirka 2 % av det totala antalet dödsfall. I ett stort antal uppfylldes inte kravet på samtycke. I cirka 1000 fall gavs dödligt läkemedel utan samtycke, i 5508 fall saknades samtycke då smärtstillande medel gavs med döden som tänkbar följd och i 8750 fall hade behandlingen avbrutits eller aldrig inletts utan att patienten uttryckt något sådant önskemål. I ett mycket stort antal fall hade alltså aktiv eller passiv dödshjälp utförts på personer utan någon uttrycklig vilja från patienten. 
Skälen som angavs av de som faktiskt uttryckt en dödslängtan var inte heller de som kunde förväntats. Endast i 46% av fallen angavs smärta som ett av skälen för viljan att dö, i 33 % var en av orsakerna oviljan att vara beroende och i 23 % av fallen var trötthet på livet en orsak som angavs. Räknas både aktiv och passiv dödshjälp framgår att 26 350 personer dog till följd av en handling eller underlåtenhet som syftade till döden. För över 20 % av det totala antalet döda var alltså dödsorsaken dödshjälp.