Om jag
talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade
all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men
inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp
till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting
vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter
inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker
inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i
sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och
tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det
fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt
bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot
ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna
fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem
är kärleken.
Höga Visan 8:6,7:
6Sätt
mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm. Ty
kärleken är stark som döden, dess svartsjuka obetvinglig som
dödsriket. Dess glöd är som eldsglöd, en Herrens låga.
7De största vatten kan ej släcka kärleken, strömmar
kan ej dränka den. Om någon ville ge alla rikedomar i sitt hus
för kärleken, skulle han ändå bli försmådd.
